För några år sedan delade jag arbetsplats med en mycket intressant person, han föreläser om droger, missbruk och bemötande. Själv håller jag föredrag och lektioner i arbetsmiljö, lagstiftning och fackligt engagemang. Idag talades vi vid, för första gången på över ett år. Under detta samtal som varade i 30 minuter så föddes tusen idéer i våra huvuden. Jag har varit i ett litet lyckorus, för jag ser utvecklingsmöjligheter och stora potential. Men det är farligt att vara där uppe, mycket farligt. För det krävs så lite för att man skall rasa ner till backen igen. Och det gör ont. Jävligt ont. Varför ska det vara så svårt för andra att förstå hur löjligt lycklig jag blir av att se möjligheter till nya utmaningar i jobbet?
Nu ska jag ta hunden och gå ut i skogen och skrika högt, vet ni varför? Jo, för att jag kan! Adjöken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar