Mammablues?

Dagarna går i varandra, alldeles för fort. Hinner inte med. Kan jag få pausa livet en liten stund?
Är det knäppt att känna sig "omammig" för att han mr Happyfeet bestämt sig för att inte ammas längre? Tjejerna ammades tills de var 8-9 månader men lillkillen han la av för tre veckor sedan :( och jag saknar att få ha den där känslan. Nu är han ju ingen lillkille längre, nu är han stor, äter mat, sover hela natten. Snart flyttar han väl hemifrån också.

Middags tips

På allmän begäran kommer här receptet på min gulasch som jag la ut på insta :)

För 4 personer
Ca 500 g fransyska
½ gul lök
1 vitlöks klyfta
3-5 msk tomatpure
Grön paprika
2 köttbuljomgtärningar
½ dl vetemjöl
1 tsksalt
3 tsk svart peppar
1-3 tsk paprikapulver
chili flingor (eller färsk om man hellre vill det)
5-6 lager blad
1-3 tsk kumminfrön
socker
vatten

Putsa och tärna köttet
Blanda vetemjöl med salt och peppar och vänd köttet i mjölblandningen. Bryn köttet i en gryta, skala och tärna potatisen, skala och skär löken i klyftor, skala vitlöksklyftan och "tryck till" den, när köttet börjar få färg runt om tillsätt potatis,  lök och vitlök, låt dessa steka med i ett par minuter.

Tillsätt sedan tomatpure,  buljongtärningar, lagerblad, paprikapulver, chili, 1 tsk kumminfrön (de er mer smak om man krossar dem lätt), en LITEN nypa socker och häll på vatten precis så att det täcker kött och potatis. Vrid ner värmen när vattnet börjar puttra.
Låt puttra på svag värme i 2,5 timmar (fyll på med vatten vid behov) smaka sedan av krydda vid behov. När smaken känns bra. Skölj och skär paprikan i stora bitar innan de får puttra med i ca 15 minuter.
Servera med gräddfil, baguette med smör och ost och drick gärna en fyllig öl eller ett gott rött vin till. Vill man lyxa till gulaschen eller ge den en mer vuxen smak så kan man tillsätta 1-2 dl rött vin :)

Jag tillåter mig att hata

Fast bara för en liten liten stund. Sitter och försöker snickra ihop ett cv och ett personligt brev och det är så svårt, så galet svårt. När det gäller jobb har jag varit en bortskämd liten prick, jag har ALDRIG sökt ett arbete. Inte under mitt vuxna liv i alla fall. Jag har aldrig skrivit ett cv eller ett personligt brev. Jag känner mig löjlig som försöker sälja ut och prissätta mig, min kompetens och min framtidsönskan utan att för den skull låta som en lycksökande h***a.  Och det är nu jag tillåter mig att hata lite grand. Mitt gamla arbetsgivare hade lite svårt för det där med plus och minus så det företaget gick i konkurs. Jag hade en drömtjänst där, ett riktigt drömjobb och jag tror att det kan bli svårt att hitta någonting liknande hos någon annan arbetsgivare. Så jag känner mig lite förbannad och en aning blåst på konfekten.
Nu ska jag fortsätta med min gulaschsoppa och städa undan i köket och gosa ihjäl mig med Mr happyfeet (förr känd som lillskiten). Så hopp och hej. See ya an other day :)

Men det var väl...

Självaste f****n. När vi äntligen är på väg upp på fötter igen, efter allt som skall fixas och lagas och köpas. Ja då pajjar biljäveln. Fy fan va trött jag blir. Kan inte nån vänlig själ bara skänka mig lite ekonomisk sinnesro för ett tag? Jag gillar inte att min sparade budget försvinner så fort jag lyckats att skaffa en.
Från och med idag så är det slut på allt vad onödigheter heter (igen). Nu ska jag va ett enormt ego och så säger jag så här: Kom gärna hit och hälsa på men nu kan ni bjuda igen det vi har bjudit på i alla år. Jag behöver det nu.

Ett steg i taget och Happy Valentins day

Renovering, renovering, renovering. Sakta men säkert börjar målaren bli klar. Tapeterna i vårt sovrum kommer upp nu och de i Lillskitens rum efter lunch, sen är han klar. Då skall vi bara flytta tillbaks alla möbler och börja försöka få någon form av ordning här hemma. Lillskitens rum skall planeras och färdigställas, får väl passa på att packa upp de sista kartongerna nu. Kanske sälja iväg två skåp som jag egentligen inte vill ha kvar. Nåja vi får se.

Gårdagen tillbringades i god vänners sällskap. En sväng förbi skolan och hälsa på kollegorna, sedan ner för en sen lunch i centrum. J har inte så långt kvar på sin graviditet, en söt bula har hon mitt på magen. Jag tror på en pojke, hon hoppas på en lugn förlossning och framför allt, att få plats i ett förlossningsrum. Inte kul att vara förstföderska så som situationen ser ut här i Stockholm. Fy för att behöva gå och oroa sig för om man ska få nån hjälp eller inte. Jag har full förståelse för att fler och fler väljer att föda med planerat snitt, då VET man ju iallafall att det finns personal närvarande.

Idag är det alla hjärtans dag, planen är att göra absolut ingenting. Eller ja, möblera in i sovrummet sen ikväll, men det är det enda.

Mitt meningslösa pladder?

Läser ytterligare ett gäng korkade kommentarer till ytterligare en efterlysning av missing people. I nästa sekund läser jag ytterligare en efterlysning som delas hejvilt på fäjsbook. Den här gången är det (oxå) en mamma och hennes barn som är borta och en förtvivlad (eller förhoppningsfull) pappa som tar hjälp av sociala medier. Jag gillar inte efterlysningar, ni har kanske hajjat det nu. Jag läser dem omsorgsfullt igen och igen men jag delar dem inte, jag kommer nog aldrig att ringa in ett tips heller. Varken till polisen eller någon annan. Anledningen är enkel. Varje gång jag ser dessa efterlysningar får jag samma film på min näthinna.
Jag hade en gång en god vän. Hon träffade mannen i sitt liv, de var hals över huvud förälskade i varandra, de levde i ett väldigt passionerat förhållande, de blev föräldrar. En gång sen en till sen ytterligare en gång, då berättade hon för mig att hon inte vill ha några fler barn men de blev gravida igen med en bebis som dog under graviditeten, det hände fyra gånger. Som vän så börjar man ju undra då. då när man vet vad hon vill. Så kom den dagen då hon sa att hon skulle lämna honom, hon frågade om jag visste någonstans hon kunde bo. Hon fick hyra en väns lägenhet. Mitt i natten ringde hon, kunde jag komma, gärna nu eller helst igår? Kommer dit och träffar hennes ex utanför, han gråter och är förtvivlad, hon låter honom inte träffa barnen. Vi pratar, veckorna går. Så ringer hon igen, desperat som fan den  här gången. Exet är på väg in genom dörren, med en yxa. Han var inte kvar när jag kom, det var inte dörren heller. De bor hos mig några dagar. Det blir sommar och jag åker på semester. Då ringer hon men säger ingenting. Jag jagar desperat efter någon som kan åka dit. Någon tar sig dit, hittar henne trasig och blodig i en hög på toagolvet, barnen torkar undan det värsta blodet när någon kommer. De åker till sjukhuset, nej hon vill inte anmäla exet, hon halkade bara, ja den här gången också. Jag kommer hem från semestern, får en chock när jag ser henne, fast hon var fin då, finare än hon var nästa gång jag såg henne för då var hon verkligen väldigt trasig. Då kunde hon inte säga nej, då tvingade jag henne att tala med en polis som jag känner. Det blev skyddat boende, som först socialen röjde, nytt boende som skatteverket röjde så höll det på, i ett helt år hattade de runt i Sverige. En vecka här och två där. Alltid var det någon som gjorde bort sig och exet hittade dit. Till slut blev det rättegång, jag tror att de tre dagarna är de värsta dagarna jag har upplevt. Att få höra när någon man bryr sig väldigt mycket om berättar om en misshandel så grym, slag, sparkar, kränkningar, hot, våldtäkter. De flesta framför barnen för att hon inte skulle våga säga ifrån eller göra för mycket motstånd. Han lät en "polare" våldta henne framför deras son med en kniv mot sonens strupe. Samtidigt berättade han för sonen att mamma ska betala för att de inte träffas längre. Och jag undrar, vad är det för en sjuk jävel som sitter där, bredvid sin advokat och hånler? Under en av pauserna kommer han till rökbåset och tar en cigg (han som hatar rökare), när han går säger han: hon kommer aldrig undan, vart hon än tar vägen så hittar jag henne. Jag blir kräkfärdig när jag tänker på det. När domen kommer tror jag att det är ett skämt, 7 månader! Thats it. Han har fortsatt delad vårdnad med umgängesrätt. Han ska alltså få träffa barnen varannan helg. Hur kan det bli så? Hon? Jo hon försökte få saker att funka i nästan ett år, droppen som fick bägaren att rinna över var när han nästan slog ihjäl hennes (deras men jag tycker inte han ska få räknas som förälder alls) yngsta dotter för att hon försökte hindra honom under ytterligare en våldtäkt och fruktansvärd misshandel, hon försvarade sin mamma.
Jag hade en gång en god vän. Det är många år sedan nu, jag saknar henne så att hjärtat går i tusen bitar och jag hatar , ja hatar så intensivt att jag blir lätt illamående alla de som "hjälpte" den stackars pappan som letade efter sina barn. Jag hade en gång en god vän, en god vän som samhället nästan mördade.

Visa lite medmänsklighet!

Läs inlägget HÄR  och sen sätter ni lite fart på era små söta rövar och hjälper till. Deal? Bra där!

Annas är det bra. Ska till sjukan för utvärdering av gangstern mjölkfria diet. Återkommer med resultat.

Å alla dessa hycklare...

Fy så less jag är på alla människor som hånar andra och förlöjligar dem, som säger att de inte förstår hur den här eller den här personen är funtad som tror att de är omtyckta. För att i nästa stund adda dem som vänner på fb eller kramas med stora famnen när de ses. Sådan jävla hycklare!
För en sisådär 8 år sedan bestämde jag mig för att följa mitt hjärta. Jag gillar de jag gillar och då visar jag det. Jag gillar inte de jag inte gillar och då finns det ingen anledning att slösa min tid på att vara med dem. Missförstå mig rätt, jag är väluppfostrad (eller ja. Mamma och pappa har gett mig en god uppfostran men nu gör ju jag som jag vill) så det är inte så att jag springer runt på stan och skriker ut att den och den inte faller tant i smaken. Men jag väljer att inte tillbringa min tid med dem. Är vi på samma fest så hälsar jag (det hör till god ton) men jag kramas inte, råkar vi stöta på varandra på stan så hälsar jag lika så. Skulle vi mot förmodan hamna vid samma middagsbord så kan jag absolut föra en vardaglig kommunikation. Jag för ingen mobbningskampanj där man använder utfrysningsmetoden (om personen inte har gjort sig förtjänt av det).
För ett tag sedan var det en person som frågade varför jag inte gillade denne. Jag svarade sanningsenligt att jag tyckte att den har bettet sig som en skitstövel mot mig, att den har svamlat runt mina barn på fyllan fast jag artigt men bestämt sa att den skulle hålla sig borta från oss och att jag bara har väldigt svårt att hitta någonting som jag gillar och kan känna att jag uppskattar. Den här personen har sen snackat om mig och mina divalater (?) och hur korkad jag är som inte vill vara vän med denne person. Jag bara undrar: hur kan den här personen vilja vara vän med mig? Varför skulle någon alls vilja vara vän med någon som inte vill vara ens vän???
Det där beslutet jag fattade för 8 år sedan har kostat på, bekantskapskretsen har minskat rejält men jag är åtminstone sann mot mig själv.
Nu ska jag ta och leka lite med lillskiten (jag måste verkligen hitta ett nytt namn till honom) innan vi ska äta lunch och gå ut och njuta av solen :)