Hur kommer det sig att jag kan ha sån torka på saker att skriva om? Jag är ju vaken och relativt närvarande de flesta av mina vakna timmar så det borde egentligen inte vara så svårt. Men när jag funderar över vad som hänt under dagen så är det rätt tomt i mitt lilla huvud. Eller nja kanske inte tomt. Jag kommer bara inte på någonting positivt och snällt att säga. För hitta fel det är jag en jävel på. Det är väl iofs bra? För det är väl det jag ska leta efter? Alltså, när jag är ute på ronder å liknande så är det ju det som inte är som det ska som jag skall vara uppmärksam på. Så jag borde kanske inte klaga över att jag har lätt för att se det som är dåligt, för det gör att jag är en jävel på mitt jobb.... Tänkvärt. Det är bra att va neggo!
Jag har funderat en hel del på några saker. Lördags så gick svars tiden ut på den senaste av alla lägenheter som vi sökt, idag är det Onsdag och de har fortfarande inte gått ut med någon info på deras hemsida. Hur lång tid kan det ta egentligen? 4 jävla dagar för att kolla vem som har flest antal poäng av de som tackat ja till lägenheten. De arbetar med ungefär samma effektivitet som försäkringskassan. En av mina vänner har väntat i snart ett år på beslut om bostadsbidrag. Men allvarligt 1 år! Ja ett är då säkert, de jobbar inte på provision iallafall. Hade det varit så att hon hade fått för mycket pengar och skulle betala tillbaks då hade de säkerligen inte kunnat vänta ett år.... Det är lustigt det där med myndigheter.

Inte bara jag

Har släpat mig upp ur sängen nu, tänkte först gå ut och gå men jag varken orkar eller hinner nu. Så jag får leva med mitt dåliga samvete sen när jag ska tala om detta för gubben.
Sitter och käkar frukost nu och kan konstatera att hela jävla Sverige verkar ha nyhetstorka. Det måste vara så,på nyhetsmorgon så har de, de senaste dagarna diskuterat om Liza Marklunds bok GÖMDA är en sann eller nästan sann berättelse... VA! Som att det spelar någon världslig roll? Dagligen finns det tjejer, barn och familjer som flyr och försöker gå under jorden för att slippa ifrån sina plågoandar. Det som skrivs i boken ÄR och kommer nog tyvärr att vara verklighet för dessa personer under lång tid. De som har retat sig på allt detta är bara bittra och avundsjuka, misslyckade författare som vill ha medial uppmärksamhet. Och det uttorkade medie svergie nappar på ämnet med hull och hår. Gör nått vettigt istället. Diskutera om alla kvinnor som får sina adresser röjda av svenska myndigheter eller de som trots år av misshandel och tortyr tvingas ha delad vårdnad om barnen med vålds verkaren. Hur tänkte svenska staten när de gjorde så? Tror de att våldet slutar bara för att de inte bor ihop? Det låter kanske bittert men ibland önskar jag att alla fick genomgå ett sånt helvete för hur ska de annars kunna förstå hur trasig själen är och hur komplicerad den människan blir.

Underbara facebook

Ja ni får säga va fan ni vill. Jag älskar fb. Ja alltså själva funktionen, knappa in ett namn, vilket som helst och du hittar förmodligen den personen där. Igår blev jag hittad av en gammal kompis från Örebro, vi har inte träffats/pratat sen jag va typ 16. Men igår dök hon upp. vi chattade lite grann men kom på att vi hellre talar med varandra 1,5 timmar senare så hade vi haft en snabb uppdatering av vad som hänt sen sist (17 år sen). Hon har oxå tagit sig till den kungliga, så nu ska vi försöka träffas :)

Tja annars så är det som vanligt fullt ös. just nu är jag sjukt trött, men de senaste dagarna så har jag haft sån överskottsenergi, studsat runt som en gummiboll. Va på Tom Tits igår med barnen. Vilket underbart ställe det är. Man bara kommer dit, hänger av sig kläderna, skriver sitt telefonnummer på en lapp som man sätter på barnens kläder å sen släpper man lös vild djuren.

Idag så ska vi till min souli på kalajs, hon fyllde år i veckan. Ska in på ica maxi och leta en träffande present. Efter kalajset så blir det till att plocka upp frugan å sen ska vi på hockey. Värsta hejjaklacken.

Mitt liv!

Nu är jag fan förbannad. Här sitter man och skriver hur glad som helst, å så trycker jag på en knapp för att skriva % tecknet å så försvinner allt jag skrivit! SKIT OXÅ!!!!!!
Dessutom så har jag slarvat bort min almanacka! För en förvirrad person som mig är det KATASTROF! Bokat möte med mig? RING!

För övrigt så känns livet rätt behagligt just nu. Vi har varit ute och åkt skridskor idag, en del pulkaåkning blev det oxå sen grillade vi hamburgare, korv, äpplen och banan med choklad Senare på kvällen bjöd mamma oss på trettondags middag. Som vanligt mat i överflöd men jag åt bara 1 portion. Det får va slut på svullandet nu. Har fortfarande ont i knät efter min vurpa i Åre Man kanske ska ta och kolla upp va det är som gör ont, kan ju inte va så svårt, har ju två läkare i familjen. Fast då kanske de säger att jag ska sitta och ta det lugnt eller gå med kryckor.... USCH.

Håller på och kollar resor till Spanien Längtar efter lite sol å värme, dricka vin och sitta å slappa i sanden....

Ett nytt år.

Fyllt med hopp och önskemål. 12 månader som kan bli precis hur bra som helst.

Men först lite backspegel. På nyårsafton var vi hos Jen. Det blev en lagom hemmakväll med mat, skumpa och galna vänner (+ några andra...). Vid halv 5 tyckte vi att det var dags att åka hem, så vi delade en taxi med en av de galna och åkte till södra station för att ta pendeln hem, väl hemma fixade vi lite kaloririk frukost och slöglodde på tv innan vi kraschade i säng. Jag vaknade vid halv 12 och hade precis hur mycket energi som helst. Alltså upp och storstäda hela lägenheten, gubben tvättade och jag låg på knä och skurade golv i köket.... Lite senare dök en riktigt sliten fruga upp, vi bestämde oss för en soffmysarkväll. NICE!

Igår satte vi fart mot media markt för att fixa fram kabeln till våra bildvd... Vi köpte den för att ha på Åreresan, men när vi skulle montera den så saknades den viktigaste kabeln.... Sen blev det lunch och senare soffmysarkväll igen med film denna gång :)

Idag sitter jag och funderar över hur en del människor är skapta. Fick ett mess från min x man igår. Tydligen har någon i hans bekantskapskrets läst här på min blogg att jag funderar över hur viktigt det är att mina barn får träffa sin pappa, för att jag funderar på om vi kanske ska flytta någon annanstans. Denne någon har sedan sett det som sin livsuppgift att tala om detta för mitt x.... Tanken var säkert god, men hur långt sträckte den sig? Om jag verkligen, verkligen funderade på att flytta så långt bort att barnen inte skulle kunna träffa sin pappa, så är väl han (pappan alltså) den första jag skulle prata med?? Inte fan skulle jag väl låta alla andra veta först genom att skriva det på nätet?? IDIOT! Sen kan man ju fundera på, va är det som hans vänner finner så intressant i min blogg.... Smickrande :-S

Nähä. Nu tog energin slut....