Flyttlasset har gått

Är ni sugna på att hänga med så skicka ett mail eller skriv i kommentaren så skickar jag adress.

Ups änd downs

Vad har då hänt sedan sist? Mr Happyfeet han kryper och sätter sig själv numera, han har fyra tänder, somnar i sin egna säng och är en riktig mammagris. Jag har haft ett total mental breakdown på exet, jag har jobbat och ska jobba lite till, jag jagar en konkursförvaltare och jag längtar som en tok till semestern. Bara åtta veckor kvar.

Ja vad mer ska man säga? Livet snurra på. Det liksom räcker att säga det. Tänker lämna den här bloggen till sitt öde då jag får nippran på att DU ( ja alltså inte ni vanliga fluktare) är här och rotar runt. Eller ska jag kanske bara knalla tvärs över gården och fråga va fan du vill egentligen?

Det går för fort

Dagarna de springer som ni vet iväg, jag hinner inte in här för att uppdatera som jag skulle vilja.
Vi har testa lite produkter för smartson. Chokladmoussen var sådär. Ingen favorit för mig, den var söt och smakade för lite tyckte jag. Pizza grejen vart en hit så det kommer vi att göra igen, ungarna älskade det och såserna var hur goda som helst. Tummen upp säger vi :) Tyvärr var vi inte den familj som fick testa bilen, bättre lycka nästa gång.

Har fortfarande tusen projekt på¨g här hemma, surfar på blocket i tid och otid. Får nog söka hjälp för mitt beteende snart....

Försöker planera våren och sommaren, har några jobbprojekt på g, har varit i kontakt med en arbetsgivare, får se vad det leder till. Ska till arbetsförmedlingen och kolla om jag kan bli uppsagd men arbetsbefriad, så sparar jag lite föräldradagar och får ut riktig lön några månader.

Längtar som en tok efter sommaren nu. Är så blek att jag inte minns när jag senast va så här, förmodligen när jag låg i mammas mage. Känner mig trött och glåmig och sjuklig. Jag som ALLTID är brun.

Mr Happyfeet växer så det knakar. Han har börjat hasa sig fram på golvet och rumpan orkar han hålla upp korta stunder, så nu dröjer det inte länge innan han kryper.

Har tagit tag i min a tänder också, så nu jäklarns ska jag fixa dem. Usch, fy å fy faaan. Men det blir bra sen.
Så, det var mitt liv i ultraspeed. Hur har ni det då? Nån nyfiken släkting som är här och smygsnokar? Jodå, jag ser att ni är inne, man kan se sånt numera. Men visst. Snoka på ni, det är ok. Vore ju dumt att ringa om ni vill veta nått.

Tur man har koll...

Dagarna rusar iväg och rätt va det är så har det gått en vecka till. Jag har lite nya projekt här hemma, ska måla Gangsterns loftsäng vit (idag är den ful furu), jag jagar bokhylla och byrå till hennes rum, jag ska måla det gamla skötbordet vitt, mycket snyggare än aniklackad furu, jag inreder Mr happyfeets rum ja i huvudet iallafall, för det är så mycket skit där inne så jag kommer knappt in. Och jag har insett att jag har ett beroende, jag är blocket knarkare... Jag är inne flera gånger om dan för att se om just det där som jag är på jakt efter kanske kommit ut. Hur normalt är det liksom?

Jag ska vara lite testpilot åt Smartson också, vi ska testa tex mex pizza (Länk)
åt Santa maria och så ska vi testa chokladmousse (Länk) åt kockens. Utvärderingar kommer, jag lovar er :)
Jag håller varendaste tumme jag har om ett annat test också, under 1 vecka ska en familj få testa Toyota RAV4 i åre. Det vore nått för vår biltokiga familj.

Nåja, nu ska jag knöla in näsan i mr happyfeets hals och bara må gott.

Hej hallå i Sjukstugan

Måndag idag. Tjejerna kom hem igår, så slapp de bli uppsparkade tidigt på studiedagen. Idag skulle vi ha åkt till "stan" och handlat var det tänkt men i morse så blev den planen ändrad. Lillebrorsan är magsjuk och då känns det som en mindre bright idé att åka till stan. Så vi har gjort ett tappert försök att roa oss här hemma utan att slita huvudet av varandra. Det har väl gått sådär. En promenad till apoteket för inköp av vätske ersättning , en sväng på ica för lite fikabröd. lite fika på balkongen och sen utelek löste det.

Btw, nån som har lite schysst inredningstips till ett killrum? Inte för grabbigt men inte heller rosa (räcker med att gangstern har rooooosa väggar), fiffig förvaring och gärna lite udda detaljer.

Måste lägga upp en bild på köket också, idag började jag skriva veckomatsedel på kylskåpet :) Undrar vad tjejerna säger om det i morgonbitti?

Nu ska jag gå å lägga mig. Ha de.

Tabu?

Jag har funderat en del på det där med att vara varannan vecka förälder, det snackas ju så mycket om barnen och deras välbefinnande som skillsmässobarn. Men det snackas rätt lite om oss som föräldrar. Jag lär ju knappast vara ensam om att sitta och våndas över att barnen ska va hos den andra föräldern en hel vecka? Men det är så tabubelagt att tala om. Varför är det så? Är det för att vi känner att vi inte har rätt att misstycka mot den andre föräldern eftersom vi har valt att skaffa barn med den? Skäms vi för att vi känner oss egoistiska? Jag vet faktiskt inte, svaren är förmodligen lika många som vi är föräldrar som känner så här. För min egen del så är ju just barnens pappas oengagemang i barnen en av anledningarna till att vi inte lever ihop längre. Jag mår dåligt över att de skall vara hos honom och jag försöker förbereda mig mentalt för vad det är som skall fixas den här gången. Och nej kära ni, ni behöver inte berätta för mig att jag överdriver. Jag vet att jag överreagerar och att det inte är VARJE vecka som det är någonting. Men det är tyvärr tillräckligt ofta för att jag ska ruttna. Ja, självklart vore den enklaste lösningen att tala med honom men det brukar resultera i att det går ut över barnen.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan ha sina barn en hel vecka utan att de har duschat eller åtminstone skött sin intim hygien. Eller hur man kan förbjuda dem att ha de kläder de vill ha när det är veckobyte (alltså SÄGA du får inte ha den där tröjan för den har JAG köpt och den ska inte vara hos mamma). Eller hur man kan låta dem sitta framför tv´n en hel helg så att du själv kan prata med din respektive på skype. Eller hur man år efter år undviker att köpa nya kläder till dem så att de smugglar med sig från mamma. Eller hur man kan undvika att betala hälften av alla utgifter trots att man får halva barnbidraget. Eller hur man aldrig ens har frågat om det finns en försäkring för barnen. Jag skulle kunna hålla på så här i all evighet men jag tror att ni har förstått vad jag menar.
Jag själv då? Är jag perfekt? Absolut inte blir mitt svar på den frågan. jag har som alla föräldrar en jävla massa brister. Jag jobbar benhårt med att inte göra samma misstag två gånger. Jag försöker att ha en öppen och ärlig dialog med mina barn. Jag försöker att svara på deras frågor, oavsett vad de frågar om. När det gäller min och deras pappas separation har svaret varit och kommer alltid att vara: Att det är mellan honom och mig, att det inte på något sätt beror på någon av dem och att vi båda älskar dem lika mycket nu som innan vi separerade.
Nej jag vill inte att mina barn ska bo hos sin pappa. Ja jag vill ha mina barn hos mig hela tiden. Och nej jag tycker inte att han är en lika bra förälder som jag. Men va fan, jag är ju egoist så det är inte så konstigt att det är så här jag känner. Sjukt mycket svammel från mig idag...
Hejs på er.

1 mars

De senaste dagarna har verkligen våren tagit för sig :)
Jag och Mr happyfeet har släpat med oss odågan på långa promenader de dagarna som han har varit här. Jag tycker nästan synd om den håriga byrackan, långa promenader varje dag, strikta regler hela tiden, mindre mat. Man skulle ju kunna säga att odågan checkade in på bootcamp medans mommen, moffen och Divan drog på semester. Idag kommer de hem så det är sista kvällen hos tyrannen för hårbollen. Sen ska jag bara stå ut tills på söndagkväll (tror jag), sen är det äntligen mammavecka igen :)

Mammablues?

Dagarna går i varandra, alldeles för fort. Hinner inte med. Kan jag få pausa livet en liten stund?
Är det knäppt att känna sig "omammig" för att han mr Happyfeet bestämt sig för att inte ammas längre? Tjejerna ammades tills de var 8-9 månader men lillkillen han la av för tre veckor sedan :( och jag saknar att få ha den där känslan. Nu är han ju ingen lillkille längre, nu är han stor, äter mat, sover hela natten. Snart flyttar han väl hemifrån också.

Middags tips

På allmän begäran kommer här receptet på min gulasch som jag la ut på insta :)

För 4 personer
Ca 500 g fransyska
½ gul lök
1 vitlöks klyfta
3-5 msk tomatpure
Grön paprika
2 köttbuljomgtärningar
½ dl vetemjöl
1 tsksalt
3 tsk svart peppar
1-3 tsk paprikapulver
chili flingor (eller färsk om man hellre vill det)
5-6 lager blad
1-3 tsk kumminfrön
socker
vatten

Putsa och tärna köttet
Blanda vetemjöl med salt och peppar och vänd köttet i mjölblandningen. Bryn köttet i en gryta, skala och tärna potatisen, skala och skär löken i klyftor, skala vitlöksklyftan och "tryck till" den, när köttet börjar få färg runt om tillsätt potatis,  lök och vitlök, låt dessa steka med i ett par minuter.

Tillsätt sedan tomatpure,  buljongtärningar, lagerblad, paprikapulver, chili, 1 tsk kumminfrön (de er mer smak om man krossar dem lätt), en LITEN nypa socker och häll på vatten precis så att det täcker kött och potatis. Vrid ner värmen när vattnet börjar puttra.
Låt puttra på svag värme i 2,5 timmar (fyll på med vatten vid behov) smaka sedan av krydda vid behov. När smaken känns bra. Skölj och skär paprikan i stora bitar innan de får puttra med i ca 15 minuter.
Servera med gräddfil, baguette med smör och ost och drick gärna en fyllig öl eller ett gott rött vin till. Vill man lyxa till gulaschen eller ge den en mer vuxen smak så kan man tillsätta 1-2 dl rött vin :)

Jag tillåter mig att hata

Fast bara för en liten liten stund. Sitter och försöker snickra ihop ett cv och ett personligt brev och det är så svårt, så galet svårt. När det gäller jobb har jag varit en bortskämd liten prick, jag har ALDRIG sökt ett arbete. Inte under mitt vuxna liv i alla fall. Jag har aldrig skrivit ett cv eller ett personligt brev. Jag känner mig löjlig som försöker sälja ut och prissätta mig, min kompetens och min framtidsönskan utan att för den skull låta som en lycksökande h***a.  Och det är nu jag tillåter mig att hata lite grand. Mitt gamla arbetsgivare hade lite svårt för det där med plus och minus så det företaget gick i konkurs. Jag hade en drömtjänst där, ett riktigt drömjobb och jag tror att det kan bli svårt att hitta någonting liknande hos någon annan arbetsgivare. Så jag känner mig lite förbannad och en aning blåst på konfekten.
Nu ska jag fortsätta med min gulaschsoppa och städa undan i köket och gosa ihjäl mig med Mr happyfeet (förr känd som lillskiten). Så hopp och hej. See ya an other day :)

Men det var väl...

Självaste f****n. När vi äntligen är på väg upp på fötter igen, efter allt som skall fixas och lagas och köpas. Ja då pajjar biljäveln. Fy fan va trött jag blir. Kan inte nån vänlig själ bara skänka mig lite ekonomisk sinnesro för ett tag? Jag gillar inte att min sparade budget försvinner så fort jag lyckats att skaffa en.
Från och med idag så är det slut på allt vad onödigheter heter (igen). Nu ska jag va ett enormt ego och så säger jag så här: Kom gärna hit och hälsa på men nu kan ni bjuda igen det vi har bjudit på i alla år. Jag behöver det nu.

Ett steg i taget och Happy Valentins day

Renovering, renovering, renovering. Sakta men säkert börjar målaren bli klar. Tapeterna i vårt sovrum kommer upp nu och de i Lillskitens rum efter lunch, sen är han klar. Då skall vi bara flytta tillbaks alla möbler och börja försöka få någon form av ordning här hemma. Lillskitens rum skall planeras och färdigställas, får väl passa på att packa upp de sista kartongerna nu. Kanske sälja iväg två skåp som jag egentligen inte vill ha kvar. Nåja vi får se.

Gårdagen tillbringades i god vänners sällskap. En sväng förbi skolan och hälsa på kollegorna, sedan ner för en sen lunch i centrum. J har inte så långt kvar på sin graviditet, en söt bula har hon mitt på magen. Jag tror på en pojke, hon hoppas på en lugn förlossning och framför allt, att få plats i ett förlossningsrum. Inte kul att vara förstföderska så som situationen ser ut här i Stockholm. Fy för att behöva gå och oroa sig för om man ska få nån hjälp eller inte. Jag har full förståelse för att fler och fler väljer att föda med planerat snitt, då VET man ju iallafall att det finns personal närvarande.

Idag är det alla hjärtans dag, planen är att göra absolut ingenting. Eller ja, möblera in i sovrummet sen ikväll, men det är det enda.

Mitt meningslösa pladder?

Läser ytterligare ett gäng korkade kommentarer till ytterligare en efterlysning av missing people. I nästa sekund läser jag ytterligare en efterlysning som delas hejvilt på fäjsbook. Den här gången är det (oxå) en mamma och hennes barn som är borta och en förtvivlad (eller förhoppningsfull) pappa som tar hjälp av sociala medier. Jag gillar inte efterlysningar, ni har kanske hajjat det nu. Jag läser dem omsorgsfullt igen och igen men jag delar dem inte, jag kommer nog aldrig att ringa in ett tips heller. Varken till polisen eller någon annan. Anledningen är enkel. Varje gång jag ser dessa efterlysningar får jag samma film på min näthinna.
Jag hade en gång en god vän. Hon träffade mannen i sitt liv, de var hals över huvud förälskade i varandra, de levde i ett väldigt passionerat förhållande, de blev föräldrar. En gång sen en till sen ytterligare en gång, då berättade hon för mig att hon inte vill ha några fler barn men de blev gravida igen med en bebis som dog under graviditeten, det hände fyra gånger. Som vän så börjar man ju undra då. då när man vet vad hon vill. Så kom den dagen då hon sa att hon skulle lämna honom, hon frågade om jag visste någonstans hon kunde bo. Hon fick hyra en väns lägenhet. Mitt i natten ringde hon, kunde jag komma, gärna nu eller helst igår? Kommer dit och träffar hennes ex utanför, han gråter och är förtvivlad, hon låter honom inte träffa barnen. Vi pratar, veckorna går. Så ringer hon igen, desperat som fan den  här gången. Exet är på väg in genom dörren, med en yxa. Han var inte kvar när jag kom, det var inte dörren heller. De bor hos mig några dagar. Det blir sommar och jag åker på semester. Då ringer hon men säger ingenting. Jag jagar desperat efter någon som kan åka dit. Någon tar sig dit, hittar henne trasig och blodig i en hög på toagolvet, barnen torkar undan det värsta blodet när någon kommer. De åker till sjukhuset, nej hon vill inte anmäla exet, hon halkade bara, ja den här gången också. Jag kommer hem från semestern, får en chock när jag ser henne, fast hon var fin då, finare än hon var nästa gång jag såg henne för då var hon verkligen väldigt trasig. Då kunde hon inte säga nej, då tvingade jag henne att tala med en polis som jag känner. Det blev skyddat boende, som först socialen röjde, nytt boende som skatteverket röjde så höll det på, i ett helt år hattade de runt i Sverige. En vecka här och två där. Alltid var det någon som gjorde bort sig och exet hittade dit. Till slut blev det rättegång, jag tror att de tre dagarna är de värsta dagarna jag har upplevt. Att få höra när någon man bryr sig väldigt mycket om berättar om en misshandel så grym, slag, sparkar, kränkningar, hot, våldtäkter. De flesta framför barnen för att hon inte skulle våga säga ifrån eller göra för mycket motstånd. Han lät en "polare" våldta henne framför deras son med en kniv mot sonens strupe. Samtidigt berättade han för sonen att mamma ska betala för att de inte träffas längre. Och jag undrar, vad är det för en sjuk jävel som sitter där, bredvid sin advokat och hånler? Under en av pauserna kommer han till rökbåset och tar en cigg (han som hatar rökare), när han går säger han: hon kommer aldrig undan, vart hon än tar vägen så hittar jag henne. Jag blir kräkfärdig när jag tänker på det. När domen kommer tror jag att det är ett skämt, 7 månader! Thats it. Han har fortsatt delad vårdnad med umgängesrätt. Han ska alltså få träffa barnen varannan helg. Hur kan det bli så? Hon? Jo hon försökte få saker att funka i nästan ett år, droppen som fick bägaren att rinna över var när han nästan slog ihjäl hennes (deras men jag tycker inte han ska få räknas som förälder alls) yngsta dotter för att hon försökte hindra honom under ytterligare en våldtäkt och fruktansvärd misshandel, hon försvarade sin mamma.
Jag hade en gång en god vän. Det är många år sedan nu, jag saknar henne så att hjärtat går i tusen bitar och jag hatar , ja hatar så intensivt att jag blir lätt illamående alla de som "hjälpte" den stackars pappan som letade efter sina barn. Jag hade en gång en god vän, en god vän som samhället nästan mördade.

Visa lite medmänsklighet!

Läs inlägget HÄR  och sen sätter ni lite fart på era små söta rövar och hjälper till. Deal? Bra där!

Annas är det bra. Ska till sjukan för utvärdering av gangstern mjölkfria diet. Återkommer med resultat.

Å alla dessa hycklare...

Fy så less jag är på alla människor som hånar andra och förlöjligar dem, som säger att de inte förstår hur den här eller den här personen är funtad som tror att de är omtyckta. För att i nästa stund adda dem som vänner på fb eller kramas med stora famnen när de ses. Sådan jävla hycklare!
För en sisådär 8 år sedan bestämde jag mig för att följa mitt hjärta. Jag gillar de jag gillar och då visar jag det. Jag gillar inte de jag inte gillar och då finns det ingen anledning att slösa min tid på att vara med dem. Missförstå mig rätt, jag är väluppfostrad (eller ja. Mamma och pappa har gett mig en god uppfostran men nu gör ju jag som jag vill) så det är inte så att jag springer runt på stan och skriker ut att den och den inte faller tant i smaken. Men jag väljer att inte tillbringa min tid med dem. Är vi på samma fest så hälsar jag (det hör till god ton) men jag kramas inte, råkar vi stöta på varandra på stan så hälsar jag lika så. Skulle vi mot förmodan hamna vid samma middagsbord så kan jag absolut föra en vardaglig kommunikation. Jag för ingen mobbningskampanj där man använder utfrysningsmetoden (om personen inte har gjort sig förtjänt av det).
För ett tag sedan var det en person som frågade varför jag inte gillade denne. Jag svarade sanningsenligt att jag tyckte att den har bettet sig som en skitstövel mot mig, att den har svamlat runt mina barn på fyllan fast jag artigt men bestämt sa att den skulle hålla sig borta från oss och att jag bara har väldigt svårt att hitta någonting som jag gillar och kan känna att jag uppskattar. Den här personen har sen snackat om mig och mina divalater (?) och hur korkad jag är som inte vill vara vän med denne person. Jag bara undrar: hur kan den här personen vilja vara vän med mig? Varför skulle någon alls vilja vara vän med någon som inte vill vara ens vän???
Det där beslutet jag fattade för 8 år sedan har kostat på, bekantskapskretsen har minskat rejält men jag är åtminstone sann mot mig själv.
Nu ska jag ta och leka lite med lillskiten (jag måste verkligen hitta ett nytt namn till honom) innan vi ska äta lunch och gå ut och njuta av solen :)

Ute i den stora världen

Ja den som ligger utanför byhålan som jag bor i. Där abdikerar en drottning och på något sätt så är det viktigt för prinsessan Estelle? Får en 17 åring 8 års fängelse för mordet på sin syster. Tycker moderaterna att ungdomar ska får utegångsförbud och fotboja som straff.
Samtidigt i den lilla hålan där vi bor, i lägenheten där vi bor, är det en stor grej att nyss ha fått två tänder. Har mamman stora renoveringsplaner, måste man fortfarande koppla in tvättmaskinen i vägguttaget i hallen när man ska tvätta.
Man kan väl säga att livet är på lite olika nivåer här och där ute :)

Gangsterns diet.

Då är vi inne på vecka fem med de mjölkfria alternativen. Vi tänker så här:

Det finns ju det som är gott

Det som funkar toppen till matlagning

Det som går hur bra som helst att baka med

Naturligtvis har vi hittat sånt vi inte gillat

Vi har experimenterat med det mesta, kommit på att brödbaket blir lite "blötare" med dessa produkter (scones är lite knivigt att få bra t ex, medans bullarna blir superduper). Lasange är svårt att göra då bechamelsåsen inte stannar ordentligt men pizza däremot blir jättegott utan vanlig ost och med lite extra fetaost :)

Nästa mammavecka skall vi tillbaka till sjukhuset för att se vad doktorn säger.

Till min älskade son

Idag är din fem månaders dag. Tänk så fort dagarna har gått. Jag tänker pausa livet en liten stund och bara vara i nuet med dig!

En stund vill jag nog låtsas
Att ingen ondska är
Ett ögonblick få glömma
Att allt ej är såhär;

Kärleken så självklar
Så tillitsfull och varm
Du väntar inget annat
du sover på min arm

Så farlig är nu världen
Så skrämmande och stor
Så hjälplöst liten är jag
Din skyddare, Din mor

En stund ska jag nog låtsas
Att inget farligt är
Att inget ont kan nå dig

Att allt förblir såhär.

Välkommen du lilla skatt

I Tisdags den 22/1 kl 22:22 föddes kusin dotter. Bråttom till världen hade hon, 6 veckor tidig väger hon 2320 g och är 45 cm lång. Jag gratulerar dina föräldrar och önskar dem välkomna till världen av ofullkomlighet och gränslös kärlek, av oroligt vankande och tårfylld lycka. Men framför allt: till lyckoruset av att ha skapat ett mirakel som varje dag bjuder på hjärtesvindlande upplevelser.

.

                                             Välkommen lilla söta E och stort grattis till A och M

Jag ber om ursäkt

Men livet kom emellan mig och bloggen. Så kommer det nog att vara ett tag. Jag tänker att jag ska hinna in här och skriva om allt som händer och nästa gång jag är här så har det gått en vecka eller en månad eller kanske två...
Nåja. Vi lever iallafall. Lite växer så det knakar. Han har vänt sig från mage till rygg och från rygg till mage, han sitter med stöd, han äter mat. Å herre min skapare vad han äter.... Ska han fortsätta äta i det här tempot så får jag allvarligt överväga om jag kanske ska byta karriär. Till typ bankrånare eller politiker. Första tanden är nog på väg, han dregglar likt en St Bernadshund vid ett buffébord och attack gnager på allt.
Jag har börjat komma igång med träningen så smått. Går ut på långa promenader och hittar till gymmet ibland.
Surfinnen han jobbar och sliter. Hoppas på att han ska hitta nått varaktigt lite närmare hemmet. Gärna nått som han kan trivas med och känna att han utvecklas.
Så har vi det här hos oss. Om jag inte kikar in här varje dag och skriver så är det helt enkelt för att livet tar lite för mycket tid just nu. När jag får blogg appen att funka blir det kanske mer. Men det verkar ju kört eftersom jag har en annan mailadress till blogginloggningen än den som jag använder för privat bruk. Nån som har tips på hur i helvete jag gör? Jag har en Samsung S2.

Underbar helg

Vilket fantastiskt väder det har varit i helgen.
Igår var vi ute nästan hela dagen, nu väntar jag på att liten skall vakna, sen äter vi lunch och efter det går vi ut. Har ni tagit vara på solen och varit ute eller har ni tryckt hemma?
I kväll kommer tjejerna hem. Som vi har längtat.

Nedräkning

Om 6 månader är det semester. Längtar, längtar, längtar. Vi behöver det, bara få vara, bara få hänga med varandra och inte ha några måsten alls. Jag har redan planerat, har ni?

Jag är så less

På alla negativa energislukande egoister. Jag orkar inte med er mer, jag har ledsnat på att vara nån jävla pisshörna där alla öser ur sig sin galla och jag har ledsnat på att så många förväntar sig att bli uppassade av mig som om jag vore nått jävla hotell. Handla din egen mat, laga din egna mat, bädda din egna säng, gnäll hos nån annan. Va tror ni att ni ska mötas av i livet om allt ni har att säga är hur dåligt någonting är, hur korkad någon är, hur trist allt är. Testa att va lite jävla glad för i helvete!! Livet blir lite trevligare då. Och om du är så jävla missnöjd. GÖR nått för att förändra det, och om du tycker att du testat allt men inget hjälper. Sök hjälp, det finns folk som inte gör annat än jobbar med sådana negativa människor som ni, käka lite jävla lyckopiller och hitta den förbannade meningen med livet.
Så, nu tänker jag återgå till mitt glada trevliga jag.

Hej vad det går.

Helgerna har bara rusat förbi. Surfinnens kusin kom hem till Sverige med sin fästman, lillskitens namn har förevigats i mammans hud, barnen har haft skolavslutning och vi har haft TID att bara vara.
Julafton firades först hos svärmor, där vi åt traditionell jullunch. Sedan begav vi oss hem och resten av släkten kom hit. Vi åt och drack gott, öppnade paket och hade det trevligt.
Mellandagarna vet jag knappt vad vi gjorde, helt plötsligt var det fredag och tjejerna skulle till sin pappa.
Helgen ägnades åt att förbereda nyårsafton och all mat. Nyårsafton firades här hos oss med kusinen, lillasyster och paret J&J. Vi åt gott, spelade spel, pratade och umgicks. Vid tolvslaget tittade vi på alla andras raketer. Kusinen ringde sina syskon och ett av dem skrämde halvt ihjäl oss. Han och hans flickvän satt i en ambulans på väg till Huddinge sjukhus och deras prematuravdelning. Detta för att förlossningsarbetet satt igång och hon är bara i vecka 31. Väl där har de fått dropp för att stoppa värkarna och igår fick de tummen upp och kunde åka hem. Så nu håller vi tummarna att lilltjejen stannar kvar på insidan i minst 30 dagar till.
Jag då? Jo tack. Jag startar nya året med en dunder förkylning och början till bihåleinfammation. Jag är alltså toksänkt och vill mest sova hela tiden... Lättare sagt än gjort med en fyra månaders hemma....