Tabu?

Jag har funderat en del på det där med att vara varannan vecka förälder, det snackas ju så mycket om barnen och deras välbefinnande som skillsmässobarn. Men det snackas rätt lite om oss som föräldrar. Jag lär ju knappast vara ensam om att sitta och våndas över att barnen ska va hos den andra föräldern en hel vecka? Men det är så tabubelagt att tala om. Varför är det så? Är det för att vi känner att vi inte har rätt att misstycka mot den andre föräldern eftersom vi har valt att skaffa barn med den? Skäms vi för att vi känner oss egoistiska? Jag vet faktiskt inte, svaren är förmodligen lika många som vi är föräldrar som känner så här. För min egen del så är ju just barnens pappas oengagemang i barnen en av anledningarna till att vi inte lever ihop längre. Jag mår dåligt över att de skall vara hos honom och jag försöker förbereda mig mentalt för vad det är som skall fixas den här gången. Och nej kära ni, ni behöver inte berätta för mig att jag överdriver. Jag vet att jag överreagerar och att det inte är VARJE vecka som det är någonting. Men det är tyvärr tillräckligt ofta för att jag ska ruttna. Ja, självklart vore den enklaste lösningen att tala med honom men det brukar resultera i att det går ut över barnen.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan ha sina barn en hel vecka utan att de har duschat eller åtminstone skött sin intim hygien. Eller hur man kan förbjuda dem att ha de kläder de vill ha när det är veckobyte (alltså SÄGA du får inte ha den där tröjan för den har JAG köpt och den ska inte vara hos mamma). Eller hur man kan låta dem sitta framför tv´n en hel helg så att du själv kan prata med din respektive på skype. Eller hur man år efter år undviker att köpa nya kläder till dem så att de smugglar med sig från mamma. Eller hur man kan undvika att betala hälften av alla utgifter trots att man får halva barnbidraget. Eller hur man aldrig ens har frågat om det finns en försäkring för barnen. Jag skulle kunna hålla på så här i all evighet men jag tror att ni har förstått vad jag menar.
Jag själv då? Är jag perfekt? Absolut inte blir mitt svar på den frågan. jag har som alla föräldrar en jävla massa brister. Jag jobbar benhårt med att inte göra samma misstag två gånger. Jag försöker att ha en öppen och ärlig dialog med mina barn. Jag försöker att svara på deras frågor, oavsett vad de frågar om. När det gäller min och deras pappas separation har svaret varit och kommer alltid att vara: Att det är mellan honom och mig, att det inte på något sätt beror på någon av dem och att vi båda älskar dem lika mycket nu som innan vi separerade.
Nej jag vill inte att mina barn ska bo hos sin pappa. Ja jag vill ha mina barn hos mig hela tiden. Och nej jag tycker inte att han är en lika bra förälder som jag. Men va fan, jag är ju egoist så det är inte så konstigt att det är så här jag känner. Sjukt mycket svammel från mig idag...
Hejs på er.