O my....

Jag hinner inte med er. Har tusen och åter tusen saker som skall fixas här hemma + att det är en hel del att ta reda på när det gäller lönegarantier och fodringar mot min arbetsgivare.... Men snart har det väl lugnat sig.
I helgen kommer min syster och hjälper oss med att packa inför flytten på måndag. Sen kommer jag nog att ha möjlighet att vara här mer, tror jag, om jag vill. Känner att behovet av att blogga blir mindre och mindre. Nåja, det är inte ett beslut som jag fattar idag, det får komma sen.
Nu ska här bytas blöjor och så ska jag duscha, sen ger vi oss ut på jakt efter säng.

Min framtid

Då är det ett faktum. Företaget jag jobbar på har gått i konkurs, jag är alltså alldeles strax arbetslös. Detta måste vara både den sämsta och bästa tidpunkten att vara föräldraledig. Den sämsta för att jag inte är vidare attraktiv på arbetsmarknaden just nu, den bästa för att jag slipper all drama inne på firman.
Så om det är någon av er som har lite heta tips på vad jag ska göra av mitt yrkesliv när jag kommer tillbaks efter föräldraledigheten så kan ni väl tipsa mig? Schysst, man kan lita på er :)

Svenska hollywoodfruar

Jag är så hooked, kan inte sluta titta. Det är som  att titta på katastrofer, man vet att det kommer att sluta illa men måste ändå fortsätta att titta.

Det som fascinerar mig mest är Gunilla Persson. Så fort hon öppnar munnen så känner jag mig makalöst normal. Slår man upp ordet psykopat i ordlistan så borde det finnas en bild av henne bredvid. 
Tycker så synd om det stackars barnet, det kan inte vara lätt att leva med kravet att uppfylla alla drömmar som mamma hade för sig själv men aldrig levde. Å så är det synd om den förbannade katten, å synd om den stackars gamla mamman.... Kan inte nån bara ge henne (ja Gunilla alltså) en burk med valium och lite lyckopiller, så kanske hennes liv blir lite bättre.

Friday dreams

Snart är veckan slut. Det har varit full fart den här veckan. Fikat med min goda vän P1 och hennes sötnöt, haft samtal med Divans fröken om saker som händer i skolan (tänk att det ska va så svårt att få till det), varit och lunchat med några kollegor och kollat hörseln på lillskiten (måste komma på ett annat namn till honom).

Vi har ätit fin middag med ostfylld fläskfilé, rotsaker i ugn och stekta champinjoner med gräddsås. Sedan åt vi äppel flaugnarde med vispgrädde till efterrätt. Smarrigt värre.

I morgon kommer Gangstern över en sväng så att Divan får lugn och ro hos sin pappa. Hon har läxor som skall göras och ju färre saker som stör henne desto bättre. Kanske kommer hon ikapp.

På söndag drar innebandyn igång igen. Så man skulle kunna säga att livet numera är buisness as usual :)

Nu ska jag försöka söva lillskiten. God natt

Finns det rätt och fel?

Jag kan inte låta bli längre. Så nu ställer jag frågan till er. Finns det nått som är "rätt" och "fel" när det gäller barnens boende?
Mina barn bor varannan vecka hos oss och varannan vecka hos sin pappa. Min minsting säger rakt ut att hon inte vill bo hos pappa, medans den stora dottern är väldigt diplomatisk och ibland t om saknar sin pappa. Pappan å sin sida, han har under alla år hävdat sin "rätt" att ha barnen. Ända tills i våras, då jag hade ett samtal med honom om vår boende situation. Då sa han att de kanske skulle ha det bättre om de bodde hos oss. Att han var självisk som hade barnen hos sig för sin skull. De vill ju inte vara där... Sedan dess så har jag tänkt och tänkt och tänkt.
Jag litar ju inte på deras far, så många gånger som han har ljugit och vänt och vridit på saker och ting för att barnen inte passar in i hans liv just då. Så många gånger som vi har suttit här och lappat ihop resterna av barnens hjärtan för att det är något som är fel hemma hos pappa. Vågar man tro? Vågar man hoppas?
Nu har situationen förändrats. När lillskiten kom till jorden så har han tydligen haft ett samtal med tjejerna och sedan lämnat över allt till oss här hemma. Det tjejerna har har fått ifrån sin pappa är: Att han förstår om de vill bo hos oss mer nu när deras lillebror har kommit och för honom går det bra. Det går t om hur bra som helst.... Har han talat med oss? NEJ! Vilket alltså betyder att vi blir the bad guys när vi säger att de ska fortsätta bo som de har gjort (alltså varannan vecka) iallafall ett tag till.
Så nu till den stora frågan. Hur gör man? Låter man barnen bestämma själva? Är det hyggligt att be dem "välja" vart de vill bo? Försöker sätt mig in i situationen som de då hamnar i. Hur väljer man? Kan man göra det? Ska vi bestämma hur de ska bo?
Nästa fråga hänger ihop med detta. Jag har varit väldigt tydlig mot deras pappa i detta. Om/när tjejerna börjar bo hos oss mer (eller på heltid) så vill jag ha ensam vårdnad. Som det är idag så har vi delad vårdnad men de är skrivna hos mig. Jag ser det som ett problem att jag måste ha deras pappas underskrift på ta mig fan allt. Ska vi flytta så måste han skriva på, ska de ha fritids så måste han skriva på, ska de gå på någon idrott så måste han ha skrivit på och ni ska veta att han inte alltid är den snabbaste att göra sånt.... Om jag har ensam vårdnad om barnen och det händer mig något (t ex att jag dör). Saknar han då rätten ha få barnen till sig? För mig låter det väldigt konstigt, men jag kanske har noll koll.
Nån som har lite schyssta idéer eller erfarenheter? Tips mottages tacksamt.

Just the 3 of us.

Så är det pappavecka igen. Med sorg i hjärtat kikar jag in i deras rum och känner hur tomt och trist det är utan dem. Gangstern frågade hur länge de skulle va hos pappa. En vecka svarade jag, ni kommer hem på måndag igen. Åååå, det är ju jättelänge till dess, svarar hon med en tår i ögonvrån. Mammahjärtat slits i tusen delar!!! Dels för att det gör så vansinnigt ont att inte ha dem här, dels för att det känns så trist att hon inte längtar ihjäl sig efter sin pappa. Å vad jag önskar att jag kunde ge dem det bästa av världar.
Nu ska jag ta tag i blöjbyte och lägenhet. Dax att börja packa ner alla saker. Om tre veckor flyttar vi. Äntligen en större lya att husera i :)

Vart tog tiden vägen?

Så har det gått en hel vecka sen jag skrev sist. Vi tillbringar dagarna med att äta, "sparka" upp systrarna för skolgång, mer äta, sova, gosa, hämta systrarna, äta, sova, äta, sova ja och så håller vi på.
Idag skriver vi alltså lördag 8/9 och det är mammans födelsedag, så happy b-day till mig :)
När jag var lite var den här dagen magisk, jag fyller nämligen år på samma dag som Carola Häggqvist. Idag är det ingen vidare grej men jag minns att jag var vansinnigt mallig över det när jag var liten. Tänk så annorlunda vi ser på världen med några fler års erfarenheter. Jag avundas mina små som har hela livet framför sig, så många oskrivna blad, så mycket som de skall få uppleva för första gången. Själv är jag väl halvvägs eller i allafall en tredjedel igenom livsdjungeln. Jag har fått en annan insikt och jag har landat i ett lugn som är näst intill obeskrivbart. Jag känner ingen stress eller hets. Livet blir det man gör det till, jag väljer själv hur jag låter mig påverkas av allt som händer runt omkring mig. Jag älskar att vara här och uppleva det jag upplever. Det är en fantastisk gåva att bara få va. Så alla mina kära vänner där ute. Njut av dagen idag, gårdagen går inte att förändra och morgondagen är inte här ännu :)

njuter av livet

Veckan rusar iväg, det är redan lördag. Vi ligger mest här hemma och njuter av varje sekund. Tittar på den lille och konstaterar att han är perfekt, underbar och perfekt. Och så tänker jag att det är tur att det regnar för då gör det ingenting att man inte vill gå ut, då är det helt ok att bara ligga där i sängen eller soffan och vara, pussa lite, snusa lite och sussa lite för att sen njuta av att pussa lite till.
Trots att det är barn nummer tre så är jag fullkomligt överväldigad av mina känslor. Herregud va mycket man känner.
Nu ska jag kasta mig in i gosandet igen.
Ha en bra regnig dag...