bryta ihop eller bita ihop?

Jag visste inte att det fanns så mycket tårar inom mig. Att sorgen efter någon som man ännu inte träffat kunde vara så stor. Att möjligheten att få säga hej då betydde så mycket. Jag känner mig bedragen av mig själv, lurad på tilliten till min kropp. Jag är ledsen och arg, förbannad och förtvivlad. Vänner tycker att jag ska vara hemma och ta det lugnt, men det finns inget jag vill mindre. Jag längtar till tisdag då jag får gå till jobbet igen, där jag slipper känna och bara får vara mig. Vänner sig att jag måste låta mig känna, men det finns inget jag vill mindre. Jag orkar inte känna! Vänner säger att de förstår. Hur kan någon förstå? Ni är inte jag, ni vet inte hur jag känner. Vänner säger att det alltid finns en anledning. Det känns inte bättre för att det finns en anledning, jag skiter i anledning just nu. Vänner säger att det kommer att gå över. Hur kan någon veta det? Det kommer aldrig att gå över, det kommer alltid att vara så att du fanns en liten stund och nu inte finns längre. Det finns de som blivit lika berövade som jag, de som känt som jag tidigare. Varför är folk så rädda för hur andra känner? Jag tvingar mig inte på någon, snarare tvärtom. Det är ni som hör av er till mig, det är ni som känner att ni måste besvara alla frågor, att ni måste plåstra om mina sår. Snälla gör inte det. Jag vill inte! Jag orkar inte! Jag har de bästa hos mig, de som saknar lika mycket som jag, de som sörjer det jag sörjer, de som också behöver få säga hej då. För oss är vi en självklarhet. För oss är vi inget påtvingat eller konstigt. För oss är vi det enda alternativet