Är sanning något som är ensidigt? Jag skulle inte tro det. För mig är sanning någonting som finns i betraktarens tolkning. För är det inte så att det som flera personer ser eller upplever hanteras och uppfattas olika beroende på vad de har med sig sen tidigare?
Jag (som många andra som bloggar) använder detta forum för att ventilera det som finns i min vardag, jag har valt att vara relativt anonym, jag använder inga namn och jag lägger inte upp några bilder av den enkla anledningen att jag inte anser mig ha rätt att lämna ut andra personer. Jag kommer fortfarande att skriva om de personer som finns i min närhet och de få personer som känner till hela min familj och vänskapskrets kommer att kunna försöka tänka sig till vem jag skriver om.
Jag har fått en kommentar till ett inlägg som jag gärna skulle publicera, men då det finns med ett antal namn på personer i min släkt så kommer jag inte att publicera detta. Men jag tänker göra ett försök att besvara denna kommentar iallafall.
Jag skriver som sagt om det som finns i min vardag, personer och händelser som påverkar mig. Jag skriver för att handskas med de tankar jag har och ibland situationer som jag hamnar i. Det jag skriver är för mig en sanning men jag påstår inte att allt är korrekt eller på något sätt den absoluta händelsen. Det är som sagt MIN tolkning av vad jag har fått till mig eller MIN upplevelse av en situation. Om jag skriver om just dig, ha detta i din tanke när du läser: Hur kommer det sig att hon har tolkat detta så här? Kan det finns en rimlighet i det som är skrivet?
Jag skriver oftast "i stundens hetta" så jag har inte all information om vad som hänt eller sagts (har man någonsin det??).
*Varför följde mina barn med min mor till Spanien trots att hon brutit handleden? Jag talade med min mor om detta och hon var VÄLDIGT bestämd med att hon ville ha med barnen.
*Du har väl som dina barn ingen uppfostran. Det är trist att du uppfattar det som att mina barn saknar uppfostran, jag känner att jag har svårt att hålla med dig här. Men jag är ju jävig. I mina är mina barn väldigt väluppfostrade. Jag anser att jag har fått en relativt god uppfostran, det är mina bröder och mina föräldrar som har stått för den. Vad jag vet så har mina bröder också fått en relativt god uppfostran, det är därför de har blivit så härliga personer.
*Bra ide att ta hand om min mor och låta henne slippa ta hand om mina barn någon dag så får hon nog den vila hon behöver. Min mor är (som de som känner henne vet) en väldigt envis kvinna som inte vill ta emot hjälp. Att kunna avlasta henne genom att hjälpa till med trädgården har varit ett sant nöje. Min mamma träffar sin barnbarn ett par gånger i veckan, en förmån som det tyvärr inte är så många barn som har. Ta hand om dem behöver hon inte göra, de tas om hand alldeles utmärkt av mig, min gubbe och deras pappa.
*Fjortis??? Om det gör mig till en fjortis att jag går på min gubbes kusins homecoming party, ja då är jag väl det då. Jag trivs med att jag känner mig ung och att jag fortfarande bejakar livet. Jag slutade inte leva när jag passerade 30, det förändrades inte heller av att jag fick barn. Jag anser att det är viktigt att hålla det sociala nätverket vid liv. Inte bara för min egen skull utan också för mina barns skull, då de flesta av mina vänner är föräldrar till mina barns vänner.
Att läsa här är frivilligt, jag tvingar inte på mina tankar på någon som inte vill ta del av dem. En god tanke som jag ofta försöker snurra runt på är: att det som är fullt sant för mig, kan vara en total osanning för någon annan. Väldigt få händelser är ensidiga, de flesta händelser har flera sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar