För att de är mitt allt

Vet ni hur det är? När man älskar nått så mycket att ögonen fylls med tårar och man får svårt att andas av tanken att det ska försvinna? När allt man är och gör är för dem. När man alltid är den som tar fighten, den som strider, den som vänder och vrider, som pusslar och fixar. Den som svär i tysthet när någon inte lever upp till det den borde. Den som trots allt säger att det är bra, den som puschar och berömmer, den som fnissar och busar.
Vet ni då hur ont det gör i själen när någon säger att man inte är tillräckligt mycket. Det gör ont, ont som fan.