Mitt meningslösa pladder?

Läser ytterligare ett gäng korkade kommentarer till ytterligare en efterlysning av missing people. I nästa sekund läser jag ytterligare en efterlysning som delas hejvilt på fäjsbook. Den här gången är det (oxå) en mamma och hennes barn som är borta och en förtvivlad (eller förhoppningsfull) pappa som tar hjälp av sociala medier. Jag gillar inte efterlysningar, ni har kanske hajjat det nu. Jag läser dem omsorgsfullt igen och igen men jag delar dem inte, jag kommer nog aldrig att ringa in ett tips heller. Varken till polisen eller någon annan. Anledningen är enkel. Varje gång jag ser dessa efterlysningar får jag samma film på min näthinna.
Jag hade en gång en god vän. Hon träffade mannen i sitt liv, de var hals över huvud förälskade i varandra, de levde i ett väldigt passionerat förhållande, de blev föräldrar. En gång sen en till sen ytterligare en gång, då berättade hon för mig att hon inte vill ha några fler barn men de blev gravida igen med en bebis som dog under graviditeten, det hände fyra gånger. Som vän så börjar man ju undra då. då när man vet vad hon vill. Så kom den dagen då hon sa att hon skulle lämna honom, hon frågade om jag visste någonstans hon kunde bo. Hon fick hyra en väns lägenhet. Mitt i natten ringde hon, kunde jag komma, gärna nu eller helst igår? Kommer dit och träffar hennes ex utanför, han gråter och är förtvivlad, hon låter honom inte träffa barnen. Vi pratar, veckorna går. Så ringer hon igen, desperat som fan den  här gången. Exet är på väg in genom dörren, med en yxa. Han var inte kvar när jag kom, det var inte dörren heller. De bor hos mig några dagar. Det blir sommar och jag åker på semester. Då ringer hon men säger ingenting. Jag jagar desperat efter någon som kan åka dit. Någon tar sig dit, hittar henne trasig och blodig i en hög på toagolvet, barnen torkar undan det värsta blodet när någon kommer. De åker till sjukhuset, nej hon vill inte anmäla exet, hon halkade bara, ja den här gången också. Jag kommer hem från semestern, får en chock när jag ser henne, fast hon var fin då, finare än hon var nästa gång jag såg henne för då var hon verkligen väldigt trasig. Då kunde hon inte säga nej, då tvingade jag henne att tala med en polis som jag känner. Det blev skyddat boende, som först socialen röjde, nytt boende som skatteverket röjde så höll det på, i ett helt år hattade de runt i Sverige. En vecka här och två där. Alltid var det någon som gjorde bort sig och exet hittade dit. Till slut blev det rättegång, jag tror att de tre dagarna är de värsta dagarna jag har upplevt. Att få höra när någon man bryr sig väldigt mycket om berättar om en misshandel så grym, slag, sparkar, kränkningar, hot, våldtäkter. De flesta framför barnen för att hon inte skulle våga säga ifrån eller göra för mycket motstånd. Han lät en "polare" våldta henne framför deras son med en kniv mot sonens strupe. Samtidigt berättade han för sonen att mamma ska betala för att de inte träffas längre. Och jag undrar, vad är det för en sjuk jävel som sitter där, bredvid sin advokat och hånler? Under en av pauserna kommer han till rökbåset och tar en cigg (han som hatar rökare), när han går säger han: hon kommer aldrig undan, vart hon än tar vägen så hittar jag henne. Jag blir kräkfärdig när jag tänker på det. När domen kommer tror jag att det är ett skämt, 7 månader! Thats it. Han har fortsatt delad vårdnad med umgängesrätt. Han ska alltså få träffa barnen varannan helg. Hur kan det bli så? Hon? Jo hon försökte få saker att funka i nästan ett år, droppen som fick bägaren att rinna över var när han nästan slog ihjäl hennes (deras men jag tycker inte han ska få räknas som förälder alls) yngsta dotter för att hon försökte hindra honom under ytterligare en våldtäkt och fruktansvärd misshandel, hon försvarade sin mamma.
Jag hade en gång en god vän. Det är många år sedan nu, jag saknar henne så att hjärtat går i tusen bitar och jag hatar , ja hatar så intensivt att jag blir lätt illamående alla de som "hjälpte" den stackars pappan som letade efter sina barn. Jag hade en gång en god vän, en god vän som samhället nästan mördade.