Jag kan inte låta bli längre. Så nu ställer jag frågan till er. Finns det nått som är "rätt" och "fel" när det gäller barnens boende?
Mina barn bor varannan vecka hos oss och varannan vecka hos sin pappa. Min minsting säger rakt ut att hon inte vill bo hos pappa, medans den stora dottern är väldigt diplomatisk och ibland t om saknar sin pappa. Pappan å sin sida, han har under alla år hävdat sin "rätt" att ha barnen. Ända tills i våras, då jag hade ett samtal med honom om vår boende situation. Då sa han att de kanske skulle ha det bättre om de bodde hos oss. Att han var självisk som hade barnen hos sig för sin skull. De vill ju inte vara där... Sedan dess så har jag tänkt och tänkt och tänkt.
Jag litar ju inte på deras far, så många gånger som han har ljugit och vänt och vridit på saker och ting för att barnen inte passar in i hans liv just då. Så många gånger som vi har suttit här och lappat ihop resterna av barnens hjärtan för att det är något som är fel hemma hos pappa. Vågar man tro? Vågar man hoppas?
Nu har situationen förändrats. När lillskiten kom till jorden så har han tydligen haft ett samtal med tjejerna och sedan lämnat över allt till oss här hemma. Det tjejerna har har fått ifrån sin pappa är: Att han förstår om de vill bo hos oss mer nu när deras lillebror har kommit och för honom går det bra. Det går t om hur bra som helst.... Har han talat med oss? NEJ! Vilket alltså betyder att vi blir the bad guys när vi säger att de ska fortsätta bo som de har gjort (alltså varannan vecka) iallafall ett tag till.
Så nu till den stora frågan. Hur gör man? Låter man barnen bestämma själva? Är det hyggligt att be dem "välja" vart de vill bo? Försöker sätt mig in i situationen som de då hamnar i. Hur väljer man? Kan man göra det? Ska vi bestämma hur de ska bo?
Nästa fråga hänger ihop med detta. Jag har varit väldigt tydlig mot deras pappa i detta. Om/när tjejerna börjar bo hos oss mer (eller på heltid) så vill jag ha ensam vårdnad. Som det är idag så har vi delad vårdnad men de är skrivna hos mig. Jag ser det som ett problem att jag måste ha deras pappas underskrift på ta mig fan allt. Ska vi flytta så måste han skriva på, ska de ha fritids så måste han skriva på, ska de gå på någon idrott så måste han ha skrivit på och ni ska veta att han inte alltid är den snabbaste att göra sånt.... Om jag har ensam vårdnad om barnen och det händer mig något (t ex att jag dör). Saknar han då rätten ha få barnen till sig? För mig låter det väldigt konstigt, men jag kanske har noll koll.
Nån som har lite schyssta idéer eller erfarenheter? Tips mottages tacksamt.
1 kommentar:
Oj, vad svårt! Jag förstår alla tankar, har ju själv varit i lite samma situation. Min dotter klagade och grät det sista 1 1/2 åren som hon vandrade i mellan oss. När hon var 14 1/2 gav jag upp, då bestämde jag mig att ställa mig på hennes sida och stötta helt ut. Hon valde då bort att "bo" hos sin pappa. Hon är nu 16 och har sovit där 1-2 nätter på dessa år. Hon har inte ångrat sig hon har oxå blivit gladare, lugnare och mår bättre. Jag VET ju varför hon valde bort, det var av samma anledning som jag skiljde mig. En lynnig pappa som brusar upp för allt och inget, där man kommer hem och vet inte vilket humör han är på. Att gå på tå hemma för att inte han ska brusa upp, att bli utfrusen om man gör fel etc. Allt det fick hon stå ut med, jag ångrar så att jag inte förstod tidigare och stöttat. Men hon kunde inte själv sätta ord på det i början och det krävdes många samtal med henne innan jag förstod.
Nu vet jag inte hur gamla dina barn är, och självklart skapar det en konflikt känsla hos barn att behöva "välja" mellan sina föräldrar, men OM du tror att dom på nåt sätt "far illa" hos sin pappa så tycker jag att du gör valet åt dom.
Usch jag är inte avundsjuk på dig nu, så jobbig situation.
Kram
Skicka en kommentar