Idag har tjejerna var sin vän med sig hem, det är så skönt att kunna hämta i normal tid och få lite kvalitetstid med barnen. Även om den stora just nu förmodligen tycker att jag är pesten.... Vi har haft ett samtal ang hennes beteende. Kommer hem med en attityd som säger att hon inte behöver bry sig. De skall vara ute när det är fint väder och hon skulle bara byta byxor, 30 min senare har inga byxor bytts, hon har tiggt efter godis och tuggummi (mamman sa nej...), plockar runt i sitt rum och gör tusen andra saker. Jag ber henne komma till köket sen fortlöper samtalet så här:
M: Har du hört vad jag har sagt?
D: Mmmmm.... Att vi ska gå ut.
M: Konsekvensen av att du inte gör som du blir tillsagd kommer ju så småningom att bli att du inte kan ha med dig vänner hem och det vore trist tycker jag.
D: mmmmm....
M: Så nu undrar jag hur vi ska göra för att detta skall bli en fortsatt trevlig dag?
D: Jag ska lyssna på vad du säger...... Och gå ut. Får jag bara byta byxor först?
M: Du skulle byta byxor för 30 minuter sedan men har inte gjort det, alltså kan det inte ha varit så viktigt, för om det hade varit viktigt så hade du bytt direkt. Jag vill att ni går ut nu, inte om 5 minuter eller en halv timme, NU.
D: mmmm....
Det känns lite som att tala med en vägg.. Jag blir gaaaalen!!!!! Samtidigt så har jag sjukt dåligt samvete för att jag skäller på henne framför hennes vän... Hon såg ut som en strykrädd hund när hon kom ut i köket... Usch, ogillar!
Varför är det så lätt att börja skälla istället för att samtala?
Nu ska jag fixa klart laxen och resten av middagen, sen är det gympa idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar