om det där med att vara olika....

Jag som person är en rätt speciell varelse. Jag är den jag är, har en fuck u i`m special attityd, jag är nöjd med mig själv och trivs med den person jag är. Jag kan se mig i spegeln och säga att "du är en bra person och jag älskar dig" och mena det. Jag känner helt ärligt att om du tycker att jag är en skitstövel och inte vill umgås med mig så är det din förlust. Jag vet att jag kan uppfattas som kaxig och dryg, överlägsen och avståndstagande, cynisk och skeptisk. Men jag är allt detta med största ödmjukhet.

I mitt jobb ser man mycket skit, jag är ingen blåögd donna som man kan bolla runt med hur som helst, jag utgår från att alla vill mig något ont tills de har bevisat motsatsen (kanske inte helt men nästan iallafall), jag har lärt mig den hårda vägen att läsa folk och att lita på min magkänsla.

Jag är överbeskyddande och säkert allt för ofta irriterad över att nära och kära är så naiva. Jag har jättesvårt att förstå hur man kan lämna ut sig själv till någon som man inte vet någonting om, hur man kan släppa in dem i sitt innersta, hela vägen in. Utan att kontrollera dem under 100 000 år först. Att våga lita på någon på det sättet varje gång man möter någon. Jag har lika svårt att förstå det som jag är imponerad av att man vågar.

På samma sätt har jag svårt att förstå hur många tänker när det gäller relationer. För mig är en relation någonting som är ömsesidigt. En av två eller flera personer vald situation, där man vill vara och respekterar varandra. Detta kan vara relationer som älskande, familj, vänner, kollegor. Att vara där just nu innebär att man kan föra en dialog, kompromissa, ha diskussioner, ta och ge kritik utan att för den skull bli undanskuffad i glömska och utanförskap.

Det finns många människor som jag älskar även om jag inte förstår mig på några av dem ibland. Sen är det inte alltid så att man måste förstå, men relationer blir lättare om man iallafall har försökt förstå. Man måste tala med de som finns i relationerna runt en, talar man inte kan man inte utvecklas, utvecklas man inte så står man still. Jag gillar inte att stå still. Tala med mig!

Detta är livet som jag ser det, varken mer eller mindre. Jag vet att det finns de som fungerar på andra sätt, som har andra funderingar och andra synsätt. Det respekterar jag, något jag däremot inte respekterar är när jag blir utfryst. Det är ok att inte tycka som jag, känna som jag, värdera som jag. Det förväntar jag mig inte att du ska, jag förväntar mig att du ska vara en mogen vuxen person som kan möta mig i livet med de likheter och olikheter som vi har.

Men det är ju bara jag och hur jag ser på det. Det finns säkert någon som tycker annorlunda och det är ok för mig.