Som ensamstående förälder så har jag konstant dåligt samvete för att jag inte är med mina barn jämt. Jag har dåligt samvete för att jag jobbar för mycket, för att jag tjänar för dåligt, för att jag är trött, för att jag har dåligt tålamod, för att vi inte gör tillräckligt mycket saker, för att jag inte kan vara med på alla danser, uppvisningar, avslutningar, fester, talangjakter osv, för att jag inte är den där perfekta bullmamman som alltid är glad och snäll och hemma. Man skulle kunna sammanfatta livet jag lever med två ord: DÅLIGT SAMVETE! Jag försöker finnas där för mina barn närhelst de behöver mig, är jag inte där fysiskt så finns jag bara ett samtal bort. Jag försöker hitta en balans i vardagen som är hållbar, för oss alla. Vi tar tillvara alla stunder som finns genom att umgås, prata, mysa och vara med varandra. Om, OM fanns så skulle jag göra tusen saker med familjen bara för att jag kunde. Nu finns inte OM och vi gör det vi kan av det vi har. Varannan vecka är inte mycket tid att träffa de liv som man fött fram, varannan vecka är inte mycket tid när man vill ge dem hela världen, varannan vecka är verkligen inte mycket tid när hjärtat gör ont så fort de åkt.
Man kan ju tänka att andra som är eller har varit i liknande situationer skulle kunna känna igen sig och förstå. Det blev idag uppenbart att det inte är så. Andra verkar inte förstå, andra verkar inte se att allt jag gör och allt jag lever är mina barn. De fyller hela min varelse, de är allt jag är. Jag gör det jag gör för att det för mig är det absolut bästa för mina barn. Men för andra är det tydligen fel. Det gör ont att höra att man är en dålig förälder, särskilt när man själv tycker att man gör ett rätt hyfsat jobb, att barnen är väluppfostrade, artiga, smarta, ärliga, stolta. Att de har bra och sunda värderingar, att de talar öppet om sina känslor och att de vet att ärligheten varar längst.
Kanske borde andra fundera på hur jag har fått mina värderingar. Varför jag är den jag är och varför jag gör det jag gör. Men det är ju bara vad jag tycker. Frågan är om det räknas?
3 kommentarer:
Du är världens bästa mamma. Säger nån nåt annat så vet dom ingenting.
Tack systeryster, det värmer att höra :)
Sluta genast med det min vän, du är en jätte bra mamma.
Tänk att det vet jag ;)
Kram L-L / finest
Skicka en kommentar