Om människans natur

Jag har fascinerats, förundrats, funderat och reagerat på hur människor är och beter sig. Jag säger intet på något sätt att jag är den perfekta människan, jag har massor med fel och brister men jag kan också ärligt säga att jag gör mitt bästa för att utvecklas och för att inte påverkas av dessa brister. Jag försöker ta åt mig av andras kritik och jag försöker förstå hur jag påverkar andra att reagera som de gör ibland. Men vissa saker får mig helt ur spel.

Som t ex:
* En person som finns i vår direkta närhet. Han tar alla andra förgivet (iallafall i släkten), utnyttjar sin pappa på ett riktigt fult sätt, förväntar sig att alla ska ställa upp för honom, hjälper aldrig till, bara tar och tar. talar mer än gärna om ifall någon eventuellt har gjort något som han anser är fel. Sånt gör mig förbannad. Och kanske är det så att jag överreagerar lite just nu, men idag så liksom tokbrann det i huvudet på mig när vi kom till mamma och jag upptäcker att jordgubben som jag har sparat på (den första i landet för året) är borta. Ja då liksom rann det över. För naturligtvis så är det han som har tagit den. Jag vet att han var där en sväng igår, för att inspektera hur det ser ut där just nu, för att hitta nått att gnälla på. Och då måste han ju ha passat på och tagit min jordgubbe! Urusla du.

Eller som tex:
* Igår. En person som fått så otroligt mycket hjälp av sin bror. Igår var han med på midsommarfirandet som vi var på, hos hans bror, samme bror som hjälpt honom jag vet inte hur många gånger. Framåt kvällen börjar alkoholen ha sin påverkan på killen, som blir allt otrevligare och drygare i sitt sätt att vara. Vi ber honom dricka lite vatten, ta en promenad, äta någonting, ta en kopp kaffe. Men vad vet väl vi? Vi är ju bara en drös med idioter. Kvällen når sin kulmen när han kallar min lillasyster för F***A för att hon frågar varför han är så otrevlig mot sin vän. Surfinnen har ett öppenhjärtligt uppfostringssamtal med honom, å då har han mage att be surfinnen hålla käft för han är en riktigt åsna. Storebror tar nu över uppfostringssamtalet och ber lillebror att gå hem. Att förolämpa gästerna är inte ett acceptabelt beteende. Snubben vägrar först att gå men knallar så småningom iväg, fortsätter att förolämpa alla som är på plats.

Jag bara undrar. Hur är man funtad om man är på det här viset? Av dessa två personer så är det ingen engångshändelse, det händer igen och igen och igen. Vad krävs för att sånna personer skall fatta vad de ställer till med?