Det här är jag.... Tror jag...

Jag är 35 år, född i Överlulea (riktig norrländska alltså). För tillfället boendes utanför den kungliga, men är inte säker på om vi blir kvar här. Jag är en rastlös själ och rör gärna på mig, har nästan haft fler adresser än jag är år gammal.

Hade turen att ha föräldrar som kom på att de inte funkade att leva ihop så mina föräldrar gick skilda vägar när jag var liten. Jag såg det som ett äventyr att bo hos mamma (I Västerbotten då) och flyga till pappa varannan helg (i Skåne först och Stockholm sen).

På något magiskt sätt så har jag klarat mig igenom en rätt turbulent uppväxt. Jag var en monsterunge i skolan och inte direkt lärarnas favorit. Jag hade massor med hyss för mig och hittade på den ena briljanta idéen efter den andra (känner att detta får bli ett eget inlägg). Jag umgicks med HELT fel kompisar och idag funderar jag på hur det kom sig att jag trots allt har klarat mig så bra. 95% av mina barndoms/ungdomsvänner är antingen ner knarkade, alkoholister, kriminella eller döda.

Min mor flyttade hemifrån när jag var 18 och ett halvår efter hennes flytt så kändes det så ensamt så jag flyttade efter. Gick färdigt gymnasiet ( efter att ha tagit ett sabbatsår och bytt linje) i Botkyrka, utbildade mig till barnskötare med inriktning mot barn med behov av särskilt stöd.

Började jobba rätt tidigt och har aldrig slutat.... Det är bara yrkena som har växlat, jag har hunnit jobba som:

diskare

kallskänka

städare

pizzabagare

"garderobare"

servitris

bartender

entrevärd

vårdare

barnskötare

elevassistent

säljare

larmoperatör

det mesta inom säkerhet

Jaaa, det var lite av vad jag har hunnit med.

Fram tills jag träffade barnens pappa så var kärlek ett jävla trams och jag har stampat sönder rätt många manliga hjärtan (sorry). Men år 2000 träffade jag så barnens pappa. Inom ett par år var vi gifta, hade barn, hus, vovve och volvo.... 2 barn kom till under den perioden i mitt liv. Man kan väl säga att åren visade på våra skillnader mer än våra likheter så vi gick åt var sitt håll.

Planen var nu att vara ensam med barnen och njuta av att bara vara jag. Dock blir det sällan som man tänkt sig. Jag är en kvinna med behov och jag skäms inte för att ta för mig, så en dag återupptogs kontakten med en gammal vän och kollega. En kontakt som ledde till en vänskap med förmån som sedermera ledde till mannen som sitter i soffan här hemma. Jag har insett att det där som jag tyckte var trams när jag var yngre faktiskt är något som finns och existerar på riktigt. Bara man träffar rätt.

Livet idag är nog inte riktigt som jag trodde att det skulle bli, det är för det mesta bättre. Runt mig har jag de finaste av fina. Jag har 4 föräldrar som jag älskar till döds, som dessutom står mig väldigt nära. Jag har de bästa syskonen en person kan önska sig (även om jag ibland vill strypa en del av er....). Några få men väl valda vänner som jag delar mitt liv med. En man som är min spegelbild, som läser mig bättre än jag själv gör, som stöttar och pushar när det behövs och som lugnar och tröstar när orken sviker. Mina döttrar förgyller mina dagar och ger mig nya utmaningar varje dag.

Jag trivs med mitt jobb, men är letar ständigt efter nya utmaningar.

Som person är jag stark och självständig. Jag har mina åsikter och jag står för dem.Jag ogillar orättvisor, har häftigt temperament, agerar först och tänker sen, väldigt mycket sen... Jag gillar inte att be om ursäkt eller att erkänna att jag har fel, så jag brukar vara tyst tills jag vet att jag har rätt. Jag är nog rätt social och jag gillar att vara i centrum.

Är dessutom en riktig matmora, älskar att laga mat, så har ni vägarna förbi.... Titta in en sväng så ska jag göda upp er :)